Det kändes som en lång dag utan besökare på museet, när jag – 20 min före stängningsdags – hörde en bil och glada röster.
3 kultursökande kom in, 1 hade ärvd en stilig hatt.
Efter en pratstund om brickband och diverse, sa en annan att det jag gör är en kulturgärning. KULTURGÄRNING! – nytt ord för museidirektören.. Museiintendent Maggie hade inte heller hört det förut. Men hon är ju också en skyltdocka.
Visst. Jag har samlat brickband från alla tidsepoker, jag ser mycketmycket sällan något jag inte har, eller har sett tidigare. Det är unikt för Norden med brickband – det finns således inga andra museer i hela världen som enbart tagit sig an brickband.
Många gånger har folk frågat: varför valde du brickbanden? Mitt svar har oftast varit: för att ingen annan har tänkt på att satsa på dessa – för att alla banden är köpt in billigt för att de ansågs för nästan värdelösa på loppisar och där jag har hittat brickband. Alla kan enas om att timmar o åter timmar har lagts ner (av kvinnor) på att brodera och göra fint! Jag tycker dom är mycket värdefulla.
Därför har jag registrerat museets alla band och beskrivet så gott jag kunde i BRICKBANDsBOKEN (kostar 50 kr, du kan stödja museet här: http://brickbandmuseum.se/bbb/ )
Det fanns ju ingen brickbandsvetare när jag började – det kanske det gör nu 🙂
Jag förklarade för dom 3 gästerna, att jag har försökt kontakta större institutioner samt tidningar med textilt/historiskt intresse. Men jag är känslig, och når ingen hör av sig eller svarar att ‘det kan vi tyvärr inte hjälpa med’ – då ger jag upp.
Alltså: jag ger aldrig upp, men jag flytter museet till Hammarby på södra Öland och hoppas någon dyker upp.
Jag hoppas också det är sant, att det jag har gjort – och gör – är en kulturgärning. En oekonomisk och osjälvisk gärning för kulturen.
Jag älskar kultur! Jag älskar brickband!
Malene
Museidirektör – NU med kulturgärning
Liten skylt som försöker.. 
ropa högt mitt i.. 
kulturlandskapet.